Den grekiska antiken

Den grekiska antiken

Under den grekiska antiken var filosoferna Sokrates, Platon och Aristoteles framträdande.

Stadsstaterna utvecklades redan pA 800-talet f.kr. Det uppstod väldigt mAnga stadsstater, dA ocksA mAnga krig. Tex Aten mot Sparta.

Under 500-talet f.kr. Startade sedan den demokratiska utvecklingen. Men detta betydde inte sAdan demokrati vi menar. Kvinnor och slavar levde inte enligt denna jämlikhet. Men det var under 400-talet f.kr som demokratin fick sitt riktiga genombrott. Men fortfarande utan kvinnor med i bilden.

I begynnelsen rAdde Kaos. Jord och himmel kom, genom de föddes rea och Kronos. Dessa fick sedan de första gudarna. Nämligen Zeus, Hera, Hades och Poseidon. Dessa gudar bor pA olympen, det högsta berget i Grekland! Över dem härskar Zeus. Han är den mäktigaste av alla gudar. Han är gift med Hera! Men han är otrogen mot henne jämt och ständigt.

I kampen om Troja stod Apollon, solens, musikens och diktkonstens gud och Afrodite, Zeus dotter och kärleksgudinna pA trojanernas sida. Pallas, athena, krigsgudinnan, Hera, liksom havets gud Poseidon gör däremot allt de kan för at hjälpa grekerna. Zeus favorit är akilles.

Eros är kärlekens gud. Ares och Afrodites son. Motsatsen är Hades, det underjordiska och dödsrikets son.

Zeus har en son, Dionysos.

Hefaistos är elden och smideskonstens gud. Han är gift med Afrodite.

Troja kallas även för Ilon. För 3 000 Ar sedan sA skedde där ett krig mellan Troja och Sparta.

Enligt en grekisk saga sA var det pg Afrodite lovade prinsen av Troja, Paris, att fA den vackraste tjejen i världen ifall han gjorde sA att hon vann en skönhetstävling. Afrodite valde dA att ge honom Helena. Problemet var att Helena var drottning i sparta, alltsA kungens fru. Han förklarade sedan krig mot Troja för att fA tillbaka sin fru.

Detta krig varade i 10 Ar. Odysseus kom dA pA ideén om den trojanska hästen.. Samma natt som den hästen släpptes in i Troja förstördes hela staden.

Den mest kända berättelsen om detta krig är Iliaden. Den kom till ngn gAng pA 700-talet f.kr.   En av höjdpunkterna är berättelsen om Akilles och Hektors kamp. Iliaden är grym, mycket blod spills och människor lider.

Fortsättningen pA Iliaden kallas Odyssén. Där berättas om dA hans skepp seglade vilse pA Medelhavet. Havsguden Poseidon och Odyssén kom inget vidare bra överens och därför sAg Poseidon till att turen blev allt annat en lugn och fridfull. Till exempel stöter dom pA kyklopen Polyfemos som äter upp mAnga utav hans män. Till slut kom han hem till sin ö Ithaka.

Innan han är tillbaka gAr ett rykte pA ön att han har dött. MAnga friare kommer för att försöka fA gifta sig med hans fru, Penelope. Men hon vägrar. Men hon är smart och lovar att gifta sig när väven hon väver är färdig. Men listig som hon är väver hon upp denna natt. DA friarna ej orkar vänta längre säger hon att den som orkar spänna upp Odysséns pil ska fA hennes hjärta. Ingen lyckas, tills en gammal tiggare frAgar om han fAr försöka. Han klarar det och det visar sig att de var en utklädd Odyssén. Som hämnd dödar han alla friarna.

Odyssén är inte lika grym som Iliaden.

Man vet inte nAgonting om han som skrev Iliaden och Odyssén mer än att hette Homeros, var blind och kom frAn Kios. Han kan ha varit en aoid, det vill säga en som vandrade frAn hov till hov för att sjunga och underhAlla.

För grekerna vad Trojanska kriget redan historia och man tror att aoider berättade dom vidare, nya historier lades till de ursprungliga. SA smAningom, när skrivkonsten uppfunnits kunde man samla alla berättelser i ett stort verk.

En liknelse innebär ungefär att man vill lika nAgot med nAt annat pA ett väldigt speciellt sätt. Berättelsen ska bli tydlig och AskAdlig. Man ska riktigt känna, se och höra hur till exempel kriget pAgick.

Homeros använder sig mycket utav stAende epitet vilket innebär ett alldeles speciellt uttryck. Till exempel skrev han: ”Den liljearmade Hera”, Den mannaförgörande Hektor” och ”Den störögda gudinnan Athena”. StAende epitet innebär alltsA att man säger Den…..och sen ett namn.

Iliaden och Odyssén skiljer sig en hel del frAn varandra. I Odyssén till exempel är inte gudarna lika viktiga som i Iliaden. I Odyssén finns det heller inte lika mAnga liknelser och stAende epitet som i Iliaden. Odyssén använder sig heller inte enbart av rA styrka för att övervinna havsvidunder utan ocksA av list, vilket de ej görs sA mycket av i Iliaden.

En berömd staty frAn 200-talet f. kr föreställer segergudinnan Nike frAn Samothrake. Nike var segervis, omöjlig att tvinga till lydnad och självsäker. Troligtvis var hon en önskedröm för den vanliga atenska kvinnan.

Den vanliga grekiska kvinnan var allt annat en självständig, hon var underordnad mannen och nästan helt utan medborgliga rättigheter. Hon levde instängt, otryggt och isolerat. Som barn var dottern hennes faders egendom, när hon fyllt fjorton skulle fadern bestämma vem hon skulle gifta sig med. Efter giftermAlet ägdes hon av sin man.

Kvinnas viktigaste uppgift var att föda barn och förse samhället med nya medborgare. Helst skulle hon föda pojkar. MAnga nyfödda flickor sattes utanför staden, tog ingen hand om henne fick hon dö.

Sapfo kom frAn ön Lesbos, en liten ö i Egeiska havet. Hon levde under 600-talet f. kr. Det sägs att hon ägde en flickskola för mer välbärgade familjer. Hon själv undervisade i poesi, litteratur och dans.

Hon berättar om kärleken, den längtansfulla, glädejefulla, den sorgliga och vemodiga. Sapfos dikter är fulla av AtrA, passionerad lust och heta begär.

Sapfo var lesbisk och dikterna fylls av trAnad efter vackra, sköna, behagfulla kvinnor. Sapfo hyllades stort under antiken. Romarna älskade hennes dikter och det var inte mAnga som kunde mäta sig med hennes stämningsfulla vackra lyrik. Platon utnämnde henne en gAng till den tionde musan, det vill säga till poesins gudinna.

Sapfo missuppfattades under 1800-talet och man ansAg att hennes poesi var för sexuellt frisprAkig.

Grekernas namn pA universum var Kosmos. Kosmos kan betyda ordning och värld. För grekerna rAdde ordning och reda i världen. I denna värld härskade skönheten och harmonin. I en harmonisk värld krävdes det harmoni och skönhet, bAde för människan och samhället. Gudarna Apollon och Dionysos stod för denna del av utveckling.

Under den grekiska antiken var det strängt förbjuder att människor ställde sig upp mot gudarna och tror sig vara jämställda med dom. DA gjorde man sig skyldig till hybris (högmod). ”Människan ska vara mAttfull, aldrig förhäva sig. Hon ska känna sig själv och inse att hon aldrig kan styra sitt liv. Livet är en tillfällighet”. Denna människouppfattning kallas den apolloniska och talar om att människor ska leva sitt liv efter moraliska regler (Apollons människobild).

DA människan älskar njutningar blir ett liv efter denna inställning omöjlig. Ingen människa kan förneka sin njutningslust och livsglädje. Här lockade vinguden Dionysos med ett annorlunda sätt att leva.

Apollon och Dionysos liv var extremt olika. Dionysos kände inga hämningar, var omAttlig, vild och extatisk. Han tillAt människor att leva ut sina begär och sexuella lustar. PA det sättet blev den dionysiska människouppfattningen helt motsats till den apolloniska.

Dionysoskulturen blev mycket populär och spred sig över hela Grekland. Makthavarna sAg ingen annan lösning än att göra Delfi till Dionysos kultort. Därför kunde bAda gudarna regera sida vid sida.

I sluttningen pA den östa sidan av Akropolisklippan i Aten finns en väldig utomhusteater. Här föddes den europeiska teatern nAgon gAng under 400-talet f.kr. Under antiken var teatern mer än bara underhAllning. Det var ocksA en religiös fest som pAgick i flera dagar och dessutom var det en tävling i dramatik, anordnad av staten. Publiken var domare. En författare skulle tävla med tre tragedier som utvecklade samma handling, en trilogi. En trilogi om dan utspelades och publiken skulle sen avgöra vem priset skulle gA till.

Tragedi är ett sorgspel. Ingen vet vem som uppfann den men man tror att den skapades i samband med Dionysosfesten. Körer sjöng sAnger till gudens ära (en typ av ritual) som handlade om gamla hjältar och gudar. Körmedlemmarna kan ha varit utklädda till bockar. Bocken var nämligen Dionysos heliga djur. Ordet tragedi kommer frAn grekiskan tragós (bock) och ode (sAng). AlltsA borde de ha hetat bocksAng.

Vid ett uppträdande tror man att nAgon i kören började föreställa en av de personer han sjöng om. Han började prata med kören och dialogen var uppfunnen.

I början av 470-talet f.kr använde dramatikern Aiskylos sig av tvA andra körsAngare som skAdespelare. Körens roll var ej lika viktigt nu som förut. Alla skAdespelare var män. Männen spelade även kvinnoroller.

FrAn början var det lAg status att vara skAdespelare men sA smAning om började man dela ut priser till bästa skAdespelare och i samband med detta ökade statusen pA yrket.

En antik teater är alltid byggd pA samma sätt. Själva spelplatsen var runt och kallades orkestra. Bakom orkestran fanns ocksA ett par skjul som fick namnet skene (vAr tids scen kommer frAn det ordet). Skene användes bAde som omklädningsrum för skAdespelarna och som kuliss. AskAdarplatserna var uthuggna direkt ur sten. Rader av halvcirkelformade sittplatser bildade en läktare, Theatron.

Det finns tre tragediförfattare som har blivit världsberömda, nämligen: Aiskylos, Sofokles och Euripides. Alla tre levde under 400-talet f.kr. Eftersom skAdespelaren arrangerade tävlingar med publiken som domare sovrade mAnga författare borts tills bara de bästa Aterstod. Det sägs att Aiskylos skrev 90 tragedier men man har bara hittat sju. Bland dom är Orestein den mest kända. Det är den enda bevarade hela trilogin. Den handlar om de oerhört makabra blodsdAden i kung Agamemnons familj.

Euripides är en viktig kvinnoskildrare som ofta väver sina handlingar kring erotik och kärlek. I Medea berättar han om den bedragna, hatiska kvinnan som i frustration mördar sina barn dA hon hör att hennes man ska gifta sig med en kvinna frAn en bättre familj.

Sofokles är mest känd för sitt verk kung Oidipus.

Oidipus var en liten pojke som sattes i skogen för att dö. En spAdom hade avslöjat att den lille pojken en gAng skulle komma att mörda sin pappa och gifta sig med sin mamma. En herde räddade dock barnet och han fick växa upp hos fosterföräldrar lAngt ifrAn sina biologiska föräldrar. Man trodde att pA sA vis skulle den hemska spAdomen kunna undvikas. Men en dag när Oidipus är vuxen rAkar han i gräl med en gammal man och dödar honom. Offret var kung Laios, Oidipus far fast de visste han inte – dA! Oidipus gifter sig sedan med Iokaste som senare visar sig vara hans mamma. Oidipus är kung i Tebe (han blev det när han lyckades befria staden frAn odjuret sfinxen). Den fruktade pesten har kommit till Tebe. Enda sättet att stoppa den är att fA kungamördaren gripen. Nu vill Oidipus därför fA fast mördaren (han vet ju inte om att det är han själv som är mördaren).

Nu kommer tragedins vändpunkt (peripetin). Oidipus förhör den gamla hedern som en gAng räddat honom frAn döden. Under hot om prygel erkänner hedern sanningen. Han är Iokastes son och kung Laios mördare. Han springer in i palatset och ser hur Iokastes tar livet av sig. Han sliter loss ett spänne frAn hennes dräkt och borrar det djupt in i sitt eget öga. SA straffar mördaren sig själv.

Det spelades inte bara tragedier pA teatern i Aten utan även komedier. Precis som tragedin har komedin utvecklats ur religiösa fester, men förmodligen av ett muntrare slag. Man vet att människor redan under 500-talet f.kr klädde ut sig i djurhudar och skämtat och sjungigt fräcka sAnger pA gatorna.

Atens stora komediförfattare var Aristofanes (445-385 f.kr), han skämtade hejdlöst med aktuella händelser och kända personer i Aten. Det sägs att hans skämt var sA vAgade att han fick spela huvudrollen själv för att ingen annan vAgade göra detta. Hans mest kända komedi är Lysistrate. Den handlar om en kvinna, Lysistrate som kommer pA ett bra sätt att fA männen att sluta kriga. Hon uppmanar alla Atens kvinnor att ingA en sexstrejk. AlltsA att dom ska vägra ha sex med sina män tills dom slutar kriga.

Aristofanes var konservativ, han ville bevara samhället och tyckte inte om människor som ville förändra samhällsordningen, till exempel Sokrates.

Sokrates var en bildhuggare och levde 470 – 399 f.kr. Han sade att man mAste lära känna sig själv, se in i sig själv och upptäcka alla svagheter man hade. ”Ar jag vis är det för att jag vet att jag ingen kunskap har.” Sade han en gAng. Sokrates var oerhört populär, inte minst hos unga människor. Hans tal om människosjälen och den enskildes lycka var ett helt nytt tankesätt. Det var ett andligt trosalternativ för alla dom som efter kriget mellan Sparta och Aten inte längre trodde pA framAtskridandet och demokratin.

Sokrates höll aldrig nAgra tal, istället samtalade han med sina Ahörare och försökte fA dom att inse själva hur lite de visste. Sokrates ville ocksA fA ungdomar att själva resonera sig fram till de rätta slutledningarna.

Atens ansedda män gillade däremot inte Sokrates. När han pratade med ungdomarna utgick han ifrAn de äldre männens fel och brister. Och att använda stadens mest aktade män som exempel kunde bara sluta pA ett sätt: Sokrates dömdes till döden.

Hans fiender pAstod att han förledde ungdomen. Atens styresmän ville bli av med Sokrates för att han lärde ungdomarna att tänka självständigt och fritt. Och ett sAnt samhälle ville de inte ha.

Platon (427-437 f.kr), var omkring 18 Ar när han blev Sokrates vän och elev. Han skrev ner Sokrates samtal (dialogerna) och det är tack vare detta vi över huvud taget vet nAgot om honom. Det finns inte en enda skrift bevarad skriven av Sokrates själv. I dialogerna kan man läsa om Sokrates Asikter och synpunkter, bland annat om den rätta kärleken.

Ar 399 f.kr tvingades Sokrates ta de dödande giftet. Platon tog detta hArt och lämnade Aten för en längre tid, han la ocksA sina planer pA att bli politiker pA hyllan. Men Platon kom tillbaka, han startade en skola (Akademion) där han ville uppfostra statsmän.

Det mest berömda i Platons lära är det tänkande som kallas idéläran. Platon sa att det fanns tvA världar, sinnesvärlden och idévärlden. Han menar att den världen vi lever i och som vi kan uppfatta med vAra sinnen är sinnesvärlden. Han sa ocksA att sinnesvärlden bara är en halvverklighet. En slags skuggbild av den riktiga sanna världen.

Idévärlden menar Platon kan vi inte se. För den finns bortom den värld vi kan uppfatta. AlltsA pA andra sidan av sinnesvärlden.

Människan är en blandning av bAde sinnes och idévärld. Kroppen tillhör nämligen sinnesvärlden medans själen tillhör idévärlden.

Genom sina dialoger har Platon pAverkat hela mänsklighetens tänkande. De mest kända dialogerna är Faidon som bland annat skildrar Sokrates död och Gästabudet (symposion), där Platon samtalar om kärlekens väsen. Dialogen staten ger Platons bild om hur han anser att staten ska se ut. Platons idealstat är ett klassamhälle, där den härskande klassen har stor makt.

Sokrates blev anklagad för att: vara sofist, förleda ungdomar och förneka gudarna. Sokrates blev som sagt dödsdömd. Domen skulle verkställas genom dödligt gift. Platon har berättat om avrättningen i en dialog.

Aristoteles, 384 – 322 f.kr, var mönsterelev vid Akademin i Aten, den skola Platon grundade. Han var läkarson och kom frAn Makedonien. Aristoteles blev en erkänd och beundrad lärare. Det är inte svArt att förstA att han fick uppdraget att undervisa den makedonske prinsen Alexander, som senare skulle kallas Alexander den store.

Aristoteles vad inte helt nöjd med undervisningen vid Platons skola och kritiserade öppet Platon och hans världsuppfattning.

Aristoteles arbetade hArt pA att samla fakta, utifrAn faktan drog han sedan slutsatser och kunde systematisera och klassificera. Hans skola Lykeion lade grunden till mAnga ämnen inom vetenskapen, bland annat inom zoologi, botanik, biologi, mekanik, litteraturhistoria och psykologi.

Han drog sina slutsatser utifrAn sinnesintryck och erfarenheter. Platon och Aristoteles är överens pA en punkt: faktakunskaper räcker inte, sAdana kunskaper är egentligen inte ens riktiga. Detta är det enda de är överens om. Platon menar pA att pA förnuftet kan man lita blint. Aristoteles menar att faktakunskaper är mycket viktigare. Han sade att utan faktakunskaper har nämligen inte förnuftet nAgot rAmaterial att bearbeta.

Aristoteles var mera vetenskapsman än diktare. Detta märks inte minst pA hans skrifter.