Svenskt namnskick i gangna tider

Inledning

Gar vi riktigt langt tillbaka i tiden hade varje individ enbart ett namn, ett tilltalsnamn. För att kunna skilja olika personer med samma tilltalsnamn började man senare att till namnet lägga en beskrivning av personen eller namnet pa orten han levde eller kom ifran. Exempel Olof Rödskägg, Harald Tvalfager, Johan den halte, Anders fran Lida eller Lida-Anders etc.
I bibeln finns manga liknande exempel: Johannes Döparen, Johannes Evangelisten

De äldsta nordiska förnamnen var i regel tvaledade, t ex namn pa gudomliga väsen, ord för vapen, krigare eller ärofulla egenskaper. Ex: Harald som är sammansatt av här och härskare; Sigrid som är sammansatt av seger och skön. 
Med kristendomens intag blev bibliska namn av grekiskt och latinskt ursprung vanliga, t ex Andreas (Anders), Johannes (Johan, Jan, Hans, Jöns) och Magdalena (Malin) samt helgonnamn, t ex Laurentius (Lars), Nikolaus (Nils, Klas), Katarina (Karin) och Kristina (Stina, Kerstin). 
Aven namn pa nordiska helgon som Erik och Olov fick stor spridning. 
Med den medeltida tyska invandringen kom namn som Rikard, Valter, Henrik, Valborg. Efter reformationen blir en rad bibliska namn av hebreiskt ursprung vanliga: Abraham, Josef, Sara, Rebecka m.fl. 

I de flesta kulturer börjande man även att lägga till namnet pa fadern för att särskilja tva personer med samma namn. Detta för att undvika tveksamheter om vem en viss person var. Detta bruk att lägga till faderns namn till ett barns namn kallas patronymikon. Med detta menas efternamn som är konstruerat utifran faderns förnamn, oftast med ett suffix eller ett prefix som star för 'son'. 
Det finns dock patronymikon utan tillägget av 'son'. Det förekommer bland annat i engelsktalande länder och efternamnet bestar da enbart av faderns förnamn, ex: Thomas, Edward alternativt Edwards.

Det förekommer även patronymikon där faderns förnamn ersatts med hans yrke, ex: Clerkson.
I vissa länder används olika suffix beroende pa barnets kön. De nordiska länderna samt Ryssland är exempel pa sadana länder. Exempelvis far en son till Anders patronymikonet Andersson och en dotter Andersdotter.

Släktnamn som ärvdes började användas i Europa redan under slutet av medeltiden. Egentligen pabörjades detta bruk redan pa 1000-talet men var i fullt bruk först pa 1500-talet. Bruket att ta släktnamn började bland aristokratien samt i de större städerna.
I Sverige och de övriga nordiska länderna blev detta brukligt bland hela befolkningen först under slutet av 1800-talet.

Patronymikon  

Ordet patronymikon kommer fran grekiskan och används som beteckning pa efternamn som anger vem som är bärarens far, t ex -sonnamn och -dotternamn.

I Sverige är bruket av patronymikon djupt rotat och kom tidigt att användas. 
Inom de högre samhällsklasserna i Norden använde man under medeltiden (1000-talet och fram till 1521) patronymikon. Under den nya tiden (fran 1521) utsträcktes detta bruk ocksa till allmogen. Samtidigt började adeln, de lärda och stadsbefolkningen efter utländskt bruk att anta familjenamn. 

Exempel pa patronymikon:
Om en man som hette Anders Johansson fick en son med namnet Karl och en dotter med namnet Karin sa blir barnens fulla namn: Karl Andersson och Karin Andersdotter.

Karl var Anders son - Andersson och Karin var Anders dotter - Andersdotter.
Om Karl i sin tur fick en son med namnet Peter blir hans namn: Peter Karlsson.

Den viktigaste identiteten pa en person med patronymikon är förnamnet - Jag är Karl, son till Anders. Efternamn med patronymikon indikerar inte släktskap med andra bärare av samma efternamn, annat än bland bröder eller systrar.

Fran nya tiden, dvs. fran 1521 och framat började allmogen i Sverige att använda patronymikon. Detta anammades även av drängar och pigor och de lägre klasserna i städerna. 
Först pa 1860-talet började dessa grupper att ta släktnamn. I namnbildningen av släktnamn kom ortnamn, ortnamnselement och naturord flitigt att användas. Vanligast var dock att man som släktnamn tog det '-son' namn man hade. 

Anders var ett populärt förnamn under 1800-talet, därför har vi efter övergangen till släktnamn ett stort antal familjer med namnet Andersson.

Giftemal:
Vid giftemal tog aldrig kvinnan mannens patronymikon som efternamn. En kvinna kunde aldrig vara nagon annan mans son.
Kvinnan tog inte heler mannens efternamn om bada hade släktnamn. Om mannen hade ett släktnamn och kvinnan ett patronymikon kunde hon pa 1800-talet ta mannens efternamn.
Förts under slutet av 1800-talet, da även allmogen började att ta släktnamn, blev det vanligt att kvinnan tog samma efternamn som mannen.

De skandinaviska länderna var inte de enda länderna som använde patronymikon. Pa Irland användes O' som beteckning för 'son of' (t.ex. O'Brian . Pa motsvarande sätt användes Mac eller Mc i skottska namn (t.ex. MacDonald), P- pa namn i Welsh  (t.ex. Powell - 'son of Howel'). Ytterligare ett exempel är fitz in de normanska spraken (t.ex. Fitzgerald). 
Island använder än i dag ett namnskick med patronymikon.

I Sverige avskaffades patronymikon genom en namnlag 1901. Fran detta ar var alla tvungen att använda släktnamn.

Den 19 vanligaste efternamnen var 1998 '-son' namn. Det allra vanligaste efter namnet är Johansson, följt av Andersson och därefter Karlsson.

Det vanligaste icke '-son' namnen är Lindberg, följt av Lindkvist och Lindgren.

Totalt finns ca 220 000 släktnamn i Sverige. Av de 100 vanligaste släktnamnen är hälften 'son-namn'.
De 25 vanligaste släktnamnen inkl stavningsvarianter
(antal bärare i tusental inom parentes)
1 Johansson (378)
2 Andersson (368)
3 Karlsson (325)
4 Nilsson (230)
5 Eriksson (186)
6 Larsson (165)
7 Olsson (159)
8 Persson (148)
9 Svensson (147)
10 Pettersson (140)
11 Gustafsson (125)
12 Jonsson (93)
13 Jansson (69)
14 Hansson (55)
15 Jönsson (48)
16 Bengtsson (43)
17 Magnusson (31)
18 Olofsson (30)
19 Jakobsson (29)
20 Lindberg (27)
21 Lindström (26)
22 Lindgren (23)
23 Axelsson (23)
24 Lundberg (22)
25 Bergström (22)

(Källa: FOCUS 98 © Norstedts)

Präster

Under Sveriges katolska epok använde prästerna enbart sina förnamn, dock tillsammans med Herr, t.ex. Herr Lars, Herr Olof, Herr Hans etc.
För att kunna särskilja präster med samma förnamn började man under 1500-talet att använda en latinsk form av deras patronymikon.

Exempelvis: 

Under 16000-talet blev det även vanligt att använda en latinsk form av prästens födelseort som efternamn.
En präst bytte inte till ett 'prästnamn' förrän han prästvigdes. De allra flesta hade patronymikon innan prästvigningen.

Exempel pa prästnamn med anknytning till prästens födelseort eller den ort han kom ifran:

En annan vanligt bruk var att lägga till 'ander' i slutet av namnet. 'Ander' kommer fran grekiskans ord för man. 
Exempel: Alander, Björkander, Carlander Dalander, Elander, Gullander, Hallander, Insulander, Jullander, Kilander, Lysander, Mellander, Nylander, Svenander, Ulander, Vikander and Wallander

Att använda latiniserade namn användes förutom av prästerna även av sk. 'lärda' män, t ex Eurenius, Linnæus, Fornelius m.fl.

Adel

I början använde även adeln patronymikon. Under den nya tiden, dvs efter 1521, började adeln efter utländskt bruk att anta familjenamn. Adelns familjenamn motsvarade i regel bilden pa vapensköldarna, t ex Horn, Oxenstierna. 

Adeln i Sverige uppstod när nagra personer och familjer fick större makt än andra. Detta i samband med egenskaper som var eftersträvansvärda av andra.
I äldre tid var makt detsamma som styrka och styrka var att vinna. Att äga egendom var ocksa makt en möjlighet att styra och utöva inflytande.

Man kan räkna 1200-talet som den svenska adelns uppkomst. Stormännen runt om i landet började da att samarbeta med kungahusen och fungera som medhjälpare till dem samt höll med ryttare och häst, sk. rusttjänst.  
Som motprestation fick bla stormännen skattefrihet, frälse. 

I Alsnö stadga ar 1279 stadsfästes frälset. I Sveriges första riksdag 1435 i Arboga var frälset representerat som eget stand. Under Gustav Vasas tid började ordet adel att användas. Det har sitt ursprung i ädel, väsentlig eller äkta. Det var bara kungen som kunde dela ut nya adelskap. 

I början da stormännen fick sina privilegier som frälse användes enbart patronymikon. I samband med att familjerna blev frälse erhöll de även en vapensköld med en heraldisk symbol. Fran dessa symboler började sedan adeln bilda sina släktnamn.
Exempelvis har den adliga släkten Uggla en uggla pa sin vapensköld,  släkten Svinhufvud ett svinhuvud, släkten Leijonhufvud tre lejonhuvuden, släkten Hummerhielm en hummer etc.

De adliga namnen följer vissa mönster. Vanligt är namn där ordet lejon, falk och svin ingar. Vidare ord som syftar pa olika kroppsdelar, t.ex. huvud, arm etc. Andra ord som är vanliga i adliga namn är stjärna, kron, sköld, hjälm, gyllen, berg m.fl. 
De adliga namnen kan vara enstaviga, t.ex. Uggla men oftast är de flerstaviga, t.ex. Leionhufvud.

Under 1700-talet blev det vanligt med tillägget 'von' eller 'af' i de adliga namnen, t.ex. Carl von Linné or Henrik af Klintberg. Ordet efter 'von' eller 'af' är normalt namnet pa en ort, gard eller liknande.

Före 1600-talet var de adliga namnen oftast kombinerad med bärarens patronymikon, t.ex. Bo Johansson Grip. Hans patronymikon är Johansson och namnet pa ätten är Grip.
Gustav Vasa var under sin tid känd som Gustav Eriksson. Det adliga namnet var Vasa. Symbolen pa vapenskölden är en vasakärve. Gustav började använda namnet Vasa langt senare efter att han blivit vald som kung.

I slutet av 1500-talet samt under början av 1600-talet frangick adeln mer eller mindre bruket att använda patronymikon. Detta gällde även prästerna. Införandet av skrasystemet blev startskottet för speciella namn för hantverkare.

Nedan följer ett antal typiska adliga namn. Oftast stavas de pa gammalt vis. 

Enstaviga:

Tva stavelser:

Exempel pa adliga namn med 'Von' samt 'af':

Exempel pa svenska adliga namn med utländskt ursprung eller influens:

Hantverkare

När en person började sin bana som hantverkare var det som lärling hos en mästare. Efter lärotiden skulle han avlägga sitt gesällprov. I gesällprovet skulle han tillverka nagon vara inom sitt omrade, exempelvis en möbel. Detta bedömdes sen av olika mästare och varan maste bli godkänd för att lärlingen skulle bli upptagen som gesäll, dvs en slags examen. Upptagandet som gesäll följde en rituell  invigningsceremoni. Ett bevis att lärlingen nu var gesäll var gesällbrevet.
En tidig benämning pa gesäller var svenner. Gesällerna var ett sätt att tillförsäkra mästarna arbetskraft. Gesällerna var nästan alltid ogifta och bodde i mästarens hushall.
Det var vanligt att gesällerna gav sig ut pa vandringar, sk gesällvandringar. Genom att arbeta hos olika mästare lärde de sig yrket pa bästa möjliga sätt och kunde därmed bygga upp en egen yrkesskicklighet. Dessa vandringar kunde även ske till utlandet. Pa engelska heter gesäll journeyman vilket betyder en man som vandrar/reser.

För att bli mästare och kunna arbeta i egen regi var gesällen först tvungen att bli mästare. För att bli mästare maste de avlägga ett mästarprov.

Mästarbrevet var en hantverkares bevis pa att han var en mästerhantverkare och verkligen kunde sitt yrke. Endast de av skrana godkända mästarna fick utöva yrket. Som mästare kunde han i sin tur ära upp nya gesäller.

En hantverkare maste tillhöra ett skra. Skrana var en slags branschorganisation och fackförening i ett och hade stor makt. Skranas maktställning ökade 1621. Allt hantverk och handel utanför skrasystemet förbjöds detta ar. 
Skrana fungerade som karteller och kunde pa sa sätt kontrollera priser, tillverkningsmetoder, kvalitet och ravaror. De hade även monopol pa tillsättandet av nya mästare. De ansags dock som ekonomiskt ineffektiva och ett hinder för naturlig näringsfrihet.
Först 1846 avskaffades skrasystemet. Full näringsfrihet infördes 1864. Efter detta ar kunde vem som helst fritt praktisera ett hantverksyrke.
Skraväsendet avskaffades i Frankrike redan 1791 och övriga länder i Europa följde efter under 1800-talet.

Aven efter att skraämbetna avskaffades 1846 fortsatte mästarna att ta sig an lärlingar och gesäller. Det fanns naturligtvis fortfarande behov av utbildning. Gesälltiteln försvann dock 1864 när alla fick rätt att utöva hantverksyrket. Hantverksföreningarna fortsatte dock även efter 1864 att utfärda gesällbrev. Ocksa gesällvandringarna för att arbeta hos olika mästare fortsatte men avtog runt sekelskiftet 1900.

Hantverkare kunde enbart utföra sitt yrke i städerna. För att kunna göra detta maste de även ha en tillstand fran staden, dvs de maste söka om burskap. Burskapet beviljades genom att stadens magistrat utfärdade burbrev. Genom att erhalla burskap blev man ocksa antagen som borgare i staden med de rättigheter detta medförde.
En stad var en större ort med 'rätt' utöva handel och hantverk. Stadsrättigheter eller stadsprivilegier kunde enbart delas ut av kungen. Normalt omgärdades en stad av en stadsmur med ett antal bevakade stadsportar. För att kunna föra handelsvaror in till en stad var man tvungen att erlägga en tullavgift. Denna tullavgift infördes 1622 och avskaffades 1810.

En indelning av de svenska städerna i stapelstäder och uppstäder infördes pa 1610-talet, men de förras särställning reducerades stegvis fr.o.m. 1765. En stapelstad var en stad med rätt till handel och sjöfart med utlandet och en uppstad var en stad som endast hade rätt att bedriva handel och sjöfart inom landet.

Handel och hantverk accepterades inte pa landsbygden, sa hantverkare och handelsmän höll till i städerna. Dvs här bodde borgarna. Bönderna höll dock pa med hantverk och till en viss del handel även pa landsbygden, främst för husbehov. Pa 1680-talet fick i begränsad utsträckning nagra yrkeskategorier rätt att sla sig ner pa landsbygden för att utförs sitt yrke. Det var framförallt skräddare, smeder och skomakare. De kallades sockenhantverkare och hade enbart tillstand att verka inom 'sin' socken.
I näringsfrihetsförordningen fran 1846 fick alla typer av hantverkare rätt att sla sig ner pa landsbygden och där utöva sitt yrke.

Namn som hantverkare:
Under nya tiden, dvs efter 1521 började stadsbefolkningen efter utländskt bruk att anta familjenamn. Bland de namn som antogs inom borgerskapet märks tyska yrkesnamn som Schröder (skräddare) och Müller eller Möller (mjölnare).
Man övergav patronymikon och det blev vanligt att hantverkare antog olika efternamn som var vanliga inom hantverket. Normalt antogs dock inte dessa 'yrkesnamn' förrän man avlagt och klarat gesällprovet. Fram till dess hade man med andra ord sina patronymikon.

Hantverkarnas efternamn var ofta hämtade fran namn pa träd eller fran namn som var förknippade till olika former i naturen (topografiska namnformer) och var ofta flerstaviga. Trädet lind var ett vanligt inslag i hantverkarnamnen.

Exempel: 

Topografiska namn var ofta hämtade fran landskapens former och ofta kombinerade tva och tva, ex: Bergström.

Exempel: 

Soldatnamn

Redan före det yngre indelningsverket började man tilldela soldater speciella namn. Ett system med soldatnamn infördes helt i det yngre indelningsverket. Omkring 1686 börjar de nya namnen dyka upp i rullorna.
Vid anställningen blev den nye soldaten tilldelad ett soldatnamn av sin Kompanichef. Namnen utdelades ganska fritt, kanske även efter förslag fran de nye soldaten. Soldatnamnet skulle vara unikt inom kompaniet. Däremot kunde samma namn förekomma pa andra kompanier inom regementet.

Anledningen att man började med speciella namn pa soldaterna var att det var alltför manga soldater inom varje kompani med samma patronymikon. När man gav en order till en speciell soldat ville man att just han skulle agera och da var det inte lämpligt att flera soldater hade samma namn.

Soldatnamnen hade ofta militär anknytning som Modig, Svärd, Sabel etc. Men det kunde även vara namn som karakterisera soldaten, ex Glad, Munter, Rolig. Andra namn kunde komma fran djurriket som Mard, Järv, Hjort m.fl. Andra namn kom fran växter och träd som  Al, Alm, Ek etc.
Dessa namn var vanligen enstaviga.

Mycket vanligt var även att soldatnamnet hade anknytning till namnet pa roten. Roten Sundby i Dunker, Södermanlands regemente, har haft soldaterna Sund, Sundqvist, Sundström, Sundin m. fl

I flottan bestod namnen ofta av nautiska termer som Ankare, Boglina, Mast etc.

Slutet pa eran med patronymikon

Patronymikon användes allmänt fram till 1860-talet. Vid denna tidpunkt började manga ta släktnamn. Det blev allt vanligare att man bytte sitt patronymikon till ett släktnamn, även bland allmogen. I början var det ett fatal men sen gick det allt snabbare.
Man bör dock vara medveten att de flesta som tog släktnamn behöll sitt patronymikon som släktnamn. Exempelvis en person med patronymikonet Andersson tog helt enkelt namnet Andersson som sitt släktnamn. 
Manga valde dock att ta ett nytt namn. Dessa nya namn som manga nu tog pa landsbygden liknade i stort de namn som hantverkarna i städerna använde, dvs. efternamn som var hämtade fran namn pa träd eller fran namn som var förknippade till olika former i naturen (topografiska namnformer) och var ofta flerstaviga. Andra namnbildningar som var vanliga hade att göra med namnet pa orten de var född i eller bodde i. 

I en del omraden var vissa namn mer populära än i andra omraden. Manga inom samma omrade kunde med  andra ord ta samma efternamn. Mitt eget efternamn Högman kommer fran byn Högland i Ljustorp (Y). Det var manga i denna by som tog samma efternamn.
Det faktum att manga pa samma ort tog samma efternamn betyder inte att de var släkt!

I och med att man övergick till släktnamn började gifta kvinnor att anta samma efternamn som maken.

Vid denna tidpunkt fanns inga formella regler som styrde tagandet av släktnamn. I princip var det bara att ga till prästen och meddela vad man ville ha för efternamn. Nagon formell ansökan till myndigheterna krävdes inte.

Syskon kunde anta släktnamn vid olika tidpunkter och det var inte ovanligt att syskon tog olika släktnamn.

I min egen släkt hette farfars farfar Erik Larsson. Han hade tre söner, Lars, Jonas och Anders Olof. De föddes mellan 1842 och 1851 och var bosatt i byn Frötuna, Ljustorps socken (Y). Alla tre bröderna hade patronymikonet Ersson som efternamn under sina ungdoms ar. Lars som var äldst övertog garden och antog släktnamnet Frölander efter bynamnet Frötuna.
De tva andra bröderna, Jonas och min farfars far Anders Olof bodde pa 1870-talet i byn Högland, Ljustorp (Y). Byn ligger pa en bergssluttning, därav namnet Högland. Bade Anders Olof och Jonas antog släktnamnet Högman vars ursprung kommer fran bynamnet Högland.
Bröderna tog med andra ord olika efternamn, en namnet Frölander och de tva yngre Högman.

I Högland tog flera personer namnet Högman vid denna tidpunkt. Dessa personer var inte släkt med mina bröder Högman.

När man släktforskar sa maste man vara medveten om att en person kan ha haft olika efternamn under sin levnad. Vidare att syskon kan ha haft olika efternamn.

De yrkesnamn som hantverkare, soldater och även präster och lärde män hade ärvdes normalt inte av barnen. Om en son följde faderns fotspar och utövade samma yrke kunde han ta samma namn som fadern. Annars användes i regel patronymikon för barnen.
Under 1800-talet blev det dock allt vanligare att barn till dessa grupper ocksa fick samma efternamn som fadern.

1901-ars namnlag

År 1901 antogs en lag som kom att reglera tagandet av familjenamn. Det viktigaste med denna lag var att bruket av patronymikon förbjöds. Fran och med 1901 var alla svenskar tvungna att använda familjenamn, namn som ärvdes av barnen.

Top of page

Namn pa barn som fötts utom äktenskapet

Det fanns inga givna regler för efternamnet pa ett utomäktenskapligt barn. Om fadern var 'känd' fick i regel barnet ett patronymikon efter faderns förnamn. Om fadern hade ett släktnamn kunde även barnet ärva detta namn.

Om fadern var 'okänd' fick i regel barnet ett annat efternamn. Om modern hade ett familjenamn kunde barnet ärva detta. Barnet kunde även fa ett efternamn uppbyggt efter moderns efternamn, sk metronymikon. Om modern hette Karin kunde barnet fa namnet Karinsdotter om det var en flicka eller Karinsson om det var en pojke.

Namn pa svenska emigranter i USA

Stavningen av namn kunde ändras i och med att en person passerade immigrationskontrollen i USA. Vanligt var att kontrollanten stavade namnet som det lät pa engelska eller sa valde immigranten att stava sitt namn pa ett mer amerikanskt sätt.
Exempelvis sa blev Nils - Nels, Bernt - Bent, Karl - Carl eller Charles, Gustav - Gus etc.

Bland efternamnen sa blev Svensson - Swanson, Bergström - Bergstrom, Johansson - Johnson etc. De flesta '-son' namn stavades i regel med ett 's', dvs Andersson blev Anderson.

Vissa översatte även sina efternamn till engelska, Östman blev Eastman, Högman - Highman, Stal - Steel etc.

Ytterligare en grupp tog helt nya efternamn i USA, t.ex. Wilson, Rodgers, Brown, Harrison etc.