En liten sammanställning av noveller och kaserier

DEN FULA ANKUNGEN

Aggen kläcks

Simpremiär 

Den fulaste ankungen

Ingen tycker om mig!

Jakten pa vildgäss

Den gamla kvinnan

Kan han lägga ägg?

Hösttid i skogen

Livet blir hart om vintern

Jag ser ju ut som dem!

KEJSARENS NYA KLADER

Dom kläderna kan öka min makt!

Bäst att halla god min

Rykten gar fort

Visning av de vackra kläderna

Han har ju inga kläder!

RUT AND KNUT

JAHAPP, SA LÖNTAGAREN.

GRILL-JANNE 

Grillklart! 

En grillens virtuos

Katastrofen 

HOMO SAPIENS M/83

HC Andersen

Det var sa skönt ute pa landet. Det var sommar, kornet stod gult och havren var grön, höstackar stod i rad nere pa de gröna ängarna, och där gick storken pa sina langa, röda ben och talade egyptiska, ett sprak som han hade lärt av sin mor. Runt aker och äng lag stora skogar och mitt i skogarna fanns djupa sjöar, ack ja, det var verkligen underbart där ute pa landet! Mitt i solskenet lag en gammal herrgard med djupa vallgravar kring, och mellan muren och vattnet växte stora skräppor, de var sa höga att sma barn kunde sta raka under de största bladen och det var lika vilsamt därinne som i storskogen. Här hade en anka lagt sig pa redet och här skulle hon ruva ut sina sma ungar. Men hon hade nästan börjat ledsna pa hela saken, ty det tog sa lang tid och hon fick sa sällan besök; de andra ankorna tyckte bättre om att simma omkring i vallgraven än att traska upp och sätta sig under ett skräppeblad för att snacka med henne.

Aggen kläcks

Antligen sprack det ena ägget efter det andra. »Pip! Pip!» lät det, alla äggulorna hade blivit levande och stack ut sina huvuden. »Rapp! Rapp!» sade mamman, och sa rappade ungarna sig allt vad de kunde och började se sig om at alla hall under de gröna bladen, och mamman lät dem se sig om sa mycket de ville, ty grönt är bra för Ögonen. »Å, vad världen är stor!» sade alla ungarna. För nu hade de ju ett helt annat utrymme än när de lag inne i ägget. Tror ni att det där är hela världen!» sade mamman »Den gar minsann langt bort pa andra sidan trädgarden, ända in pa prästens mark! Men där har jag aldrig varit. Ni är väl här allesammans?» Och sa reste hon sig. »Nej, alla är inte här! Det största ägget ligger kvar, hur lang tid skall det ta! Nu är jag faktiskt trött pa detta!» Och sa fick hon lägga sig ner igen. »Na, hur gar det?» fragade en gammal anka som kom pa visit. »Det dröjer sa länge med det sista ägget», sade ankan som lag, »det vill inte spricka! Men frun skall se pa de andra, titta bara, är de inte de sötaste sma ankungar man kan tänka sig? Allesammans liknar precis sin far, men den drulen, inte kommer han och hälsar pa!» »Far jag se pa det där ägget som inte vill spricka!» sade den gamla ankan. 'Jag undrar om inte det är ett kalkonägg? Sadana lurade de pa mig ocksa en gang och du kan tro att jag hade sorg och bekymmer med de ungarna! De är rädda för vatten skall jag tala om för dig, jag kunde inte fa dem ut, jag rappade och jag snappade men det hjälpte inte! Far jag se nu. Jo, det är ett kalkonägg! Lat du det ligga och lär de andra barnen att simma! »Å, jag ligger väl pa det ett slag till», sade ankan.»Har jag legat sa länge sa kan jag väl ligga till sprickedagen ocksa.» »För all del, ligg hon!» sade den gamla ankan och gick. Till sist rämnade det stora ägget. »Pip! Pip!» sade ungen och vältrade sig ut, stor och ful. Ankan sag pa honom. »Det var mig en förskräckligt stor ankunge!» sade hon. »Ingen av de andra ser ut pa det viset, det matte väl inte vara en kalkonkyckling? Na, det skall vi snart ta reda pa. I vattnet skall han om jag sa skall sparka ut honom!

Simpremiär

Nästa dag var det ett välsignat vackert väder, solen sken pa alla de gröna skräpporna. Ankmamman kom ned till vallgraven med hela sin familj. Plask! plumsade hon i vattnet. »Rapp! Rapp!» sade hon och den ena ankungen efter den andra tumlade i, vattnet gick över huvudet pa dem men de kom genast upp och flöt sa fint. benen gick av sig själva och nu var de ute allihop, ocksa den fula gra ungen simmade med.»Nej, det är inte nagon kalkon!» sade mamman. »Se sa snyggt den använder benen, och rak haller den sig, visst är det min egen unge! Egentligen är den rätt sa vacker ocksa när man ser efter noga! Rapp! Rapp följ med. mig nu sa skall jag föra er in i världen och presentera er i ankgarden. Men hall er intill mig sa ingen trampar pa er, och se upp för katten!» Sa kom de in i ankgarden. Det var ett förfärligt oväsen därinne, för det var tva familjer som slogs om ett alhuvud, och sa tog katten det. »Där ser ni hur det gar till i världen!» sade ankmamman och slickade sig om näbben, ty hon ville gärna ha haft alhuvudet. »Använd benen nu och se till att ni rappar er och buga ordentligt för den gamla ankan därborta! Hon är av spanskt blod och därför är hon sa fyllig. Och ni ser att hon har en röd trasa om benet? Det är nagot utomordentligt fint, det är den högsta utmärkelse en anka kan fa och det betyder att man inte vill bli av med henne och att hon skall observeras av bade djur och människor!

Den fulaste ankungen

Rappa er! Sätt inte ihop fötterna! En väluppfostrad ankunge haller benen ordentligt isär, som sin far och sin mor! Sesa, böj nu pa halsen och säg rapp!» Och det gjorde de. Men de andra ankorna sag pa dem och sade högt: »Skall vi nu ha det där följet här ocksa! som om vi inte var tillräckligt manga förut! Och fy vad den där ungen ser ut! Den vill vi inte ha att göra med!» Och strax flög en anka fram och bet den i nacken. »Lat honom vara», sade mamman, »han gör ju ingen nagot ont ! »»Nej, men han är för stor och ful» sade ankan som vet, »och det skall han ha stryk för!» »Det var vackra barn frun har» sade den gamla ankan med trasan om benet Allesammans mycket vackra, undantagandes den där, den har misslyckats, jag skulle önska att frun kunde göra om den.» »Det gar inte, Ers Nad», sade mamman. »Vacker är han förstas inte men han har ett sadant innerligt gott hjärta och simmar gör han lika bra som nagon av de andra ja jag törs nästan säga bättre. Jag tror nog att han växer till sig eller kanske han blir lite mindre med tiden! Han har legat för länge i ägget och därför har han inte fatt sin rätta skapnad!» Och sa pillade hon honom i nacken och slätade till hans fjäderkostym. Dessutom är det en pojke», sade hon. »Och da betyder själva utseendet inte sa mycket. Jag tror att han far goda krafter, han skall nog sla sig fram» »De andra ungarna är förtjusande», sade den gamla. »Känn er nu som hemma, och hittar ni ett alhuvud sa kan ni bära det till mig.»Och sa kände de sig som hemma. Men den stackars ankungen som hade kommit sist ur ägget och sag sa ruskig ut, han blev biten och knuffad och retad och utskrattad och det av bade ankor och höns. »Han är för stor» sade de alla, och kalkonhanen, som var född med sporrar och därför inbillade sig att han var kejsare, han blaste upp sig som ett fartyg för fulla segel, gick tätt inpa honom och kluckade och blev eldröd i huvudet. Den stackars ankungen visste varken var den skulle sta eller ga, den var sa sorgsen för att den sag sa gräslig ut och var till spott och spe för hela ankgarden.

Ingen tycker om mig!

Sa var det den första dagen och sedan blev det bara värre. Den stackars ankungen blev jagad av alla. Till och med hans syskon var elaka mot honom, jämt sade de: »Bara katten ville äta upp dig ända, ditt hemska spektakel!» Och mamman sade: »Om du var langt borta härifran ända!» Och ankorna bet honom och hönsen hackade honom och pigan som gav djuren mat, hon sparkade till honom. Da sprang han iväg och tog sig över stängslet. De sma faglarna i buskaget for förskräckta i vädret.»Det är för att jag är sa ful!» tänkte han och slöt sina ögon. Men han fortsatte att springa och kom ända bort till den stora mossen där vildänderna bodde. Där lag han hela natten, han var sa utmattad och sorgetyngd. Pa morgonen flög vildänderna upp och fick syn pa den nya kamraten. »Vad är du för en?!» fragade de, och ankungen vände sig at alla hall och hälsade sa gott den kunde. »Det var förskräckligt vad du är ful!» sade vildänderna. »Men det gör ju inte oss nagot bara du inte gifter in dig i var släkt!» Ack, den stackaren, inte tänkte han pa att gifta sig! Om han bara fick lov att ligga i vassen och dricka lite mossvatten!

Jakten pa vildgäss

Där lag han i hela tva dagar. Sa kom tva vildgäss eller rättare sagt tva vildgasar, ty det var ett par hanar. De hade inte varit ur ägget sa länge och därför var de synnerligen karska. »Hör pa, kamrat!» sade den ene av dem. »Du är sa ful sa jag tycker om dig! Hänger du med och blir flyttfagel? Här intill i en annan mosse ligger nagra gulliga sma vildgäss, idel töser, och de kan säga 'Rapp!' allihop. Du är sa hiskligt ful sa du kan göra din lycka hos dem » »Pang! Pang!» lät det i detsamma och bada vildgässen föll döda ner i vassen och vattnet blev blodrött. »Pang! Pang!» hördes igen och hela flockar av vildgäss flög upp ur vassen och sa knallade det igen. Det var stor jakt, jägarna lag runt hela mossen, ja nagra satt uppe pa trädgrenarna som sträckte sig langt ut över vassen. Den blaa röken drev i skyar in mellan de mörka träden och släpade bort över vattnet. Jakthundarna kom springande i gyttjan, klask, klask, vass och säv vajade at alla hall och den stackars ankungen blev dödsförskräckt, den vred pa huvudet för att fa det under vingen, och i samma ögonblick stod en förfärlig jättelik hund intill den, tungan hängde ur gapet och ögonen gnistrade sa förfärligt. Den öppnade gapet mot ankungen, den visade sina skarpa tänder, och Plask! Plask! gick den vidare utan att ta den. »O, Gud ske lov!» suckade ankungen. »Jag är sa ful att inte ens hunden gitter bita mig!» Sa lag han helt stilla medan haglen ven genom vassen och skott pa skott hördes knalla.

Den gamla kvinnan

Först langt fram pa dagen blev det tyst. Men den stackars ungen vagade inte resa sig, den väntade i flera timmar till innan den tordes se sig om och sa skyndade den iväg fran mossen sa fort den orkade, över stock och sten; men det var. motvind sa den hade stor möda med att ta sig fram. Mot kvällen kom den till ett litet fattigt torp. Huset var sa eländigt att det inte visste at vilket hall det skulle ramla och därför blev det staende. Blasten brusade mot ankungen sa att den maste sätta sig pa stjärten for att halla emot, och det blev värre och värre. Da sag han att dörren hade lossnat fran ena gangjärnet och hängde sa snett att han kunde smita in i huset genom springan, och det gjorde han. Här bodde en gammal kvinna med sin katt och sin höna. Katten kallade hon för Lillpojken och han kunde skjuta rygg och spinna, ja han till och med gnistrade men bara om man strök honom mot haren. Hönan hade sma korta ben och därför kallades hon Kuckelilillben. Hon lade bra med ägg och kvinnan höll av henne som sitt eget barn.

Kan han lägga ägg?

Pa morgonen fick man strax syn pa den främmande ankungen, och katten började spinna och hönan skrockade. »Vad nu, vad nu?.» undrade kvinnan och sag sig om. Men hon hade dalig syn, och nu trodde hon att ankungen var en fet anka som hade gatt vilse. »Det var en fin fangst», sade hon. » nu kan jag fa ankägg! Bara den inte är en hane, det far vi undersöka!» Sa blev ankungen antagen till undersökning i tre veckor. Men det kom inga ägg! Och katten var herre i huset och hönan var husfru, och dessa tva sade alltid: »Vi och världen!» Ty de trodde att de var ena halvan av världen och den bästa halvan dessutom. Ankungen tyckte att man kunde ha en annan asikt om saken, men det talde inte hönan. »Kan du lägga ägg?' fragade hon. »Nej.» »Na, hall truten pa dig da! » Och katten fragade:» Kan du skjuta rygg, spinna och gnistra?» »Nej . »»Na, da skall du inte komma med nagra asikter när förstandigt folk samtalar!» Och ankungen satt sa nedstämd i hörnet. Men da kom den att tänka pa den friska luften och solskenet, den fick en sadan förunderlig längtan efter att flyta pa vattnet, och till sist kunde den inte lata bli att tala om detta för hönan. »Vad är det med dig? », fragade hönan. »Du har ingenting att göra, det är därför du far sadana där infall! Lägg ägg eller spinn sa gar de över.» »Men det är sa härligt att flyta pa vattnet!» sade ankungen. »Det är sa härligt att fa vatten över huvudet och dyka ner till bottnen!» »Jo, det maste vara ett stort nöje!' sade hönan. »Jag tror att du har blivit galen! Fraga katten, han är den klokaste varelse jag känner, om han gillar att flyta omkring pa vattnet eller dyka ner! Jag vill inte ens säga vad jag själv anser! Ja, fraga var matmor, den gamla kvinnan, klokare än hon är ingen i hela världen. Tror du att hon har lust att flyta omkring och fa vatten över huvudet?» »Ni förstar mig inte!» sade ankungen. »Och om inte vi förstar dig, vem skulle da göra det? Du menar väl inte att du är klokare än katten och kvinnan, för att inte tala om mig? Var inte högfärdig, lilla barn. Tacka du din Skapare för allt det goda du har fatt atnjuta! Har du inte kommit in i ett varmt hus, har du inte fatt ett umgänge som du kan lära dig ett och annat av? Men du är en riktig kverulant och det är sorgligt att höra dig tala! Jag menar vad jag säger och jag säger det bara för att jag vill dig väl! Det är pa de obehagliga sanningarna som man känner igen sina sanna vänner! Och nu far du faktiskt se till att lägga ägg och lära dig spinna och gnistra!» Jag tror att jag ger mig ut i vida världen!» sade ankungen. »Gör du det!» sade hönan. Och sa gick Ankungen. Den flöt pa vattnet, den dök ned, men alla djur sag ned pa den för att den var sa ful.

Hösttid i skogen

Det blev höst. Bladen i skogen blev gula och bruna, blasten tog fatt i dem och fick dem att dansa runt, och uppe i luften sag det kallt ut, molnen hängde tunga med hagel och snöflingor. Ute pa fältet stod korpen och skrek »kraa, kraa, » av idel kyla, det var sa man rös när man hörde det. Och den stackars ankungen hade det förfärligt svart. En kväll när solen gick ned sa välsignat vackert, kom en hel flock sköna, stora faglar ut ur snaren. Ankungen hade aldrig sett sa vackra faglar, de var glänsande vita och hade langa, smidiga halsar; det var svanar. De utstötte ett alldeles förunderligt läte och bredde ut sina präktiga, langa vingar och flög bort fran de kalla trakterna till varmare nejder, till öppna sjöar! De steg sa högt, sa högt, och den lilla fula ankungen kände sig sa underlig till mods. Den vred sig runt som ett hjul i vattnet, den sträckte upp halsen efter dem och utstötte ett skrik sa högt och märkvärdigt att den själv blev rädd. O, den kunde inte glömma de vackra faglarna, de lyckliga faglarna! Och när den inte kunde se dem längre, dök den ned till bottnen, och när den kom upp igen, kände den sig som en främling för sig själv. Den visste inte vad faglarna hette, inte vart de flög; men ända älskade den dem som den aldrig hade älskat nagon! Den avundades dem inte, hur skulle den kunna komma pa tanken att önska sig vara sa härlig som de! Nej, den skulle ju ha varit glad bara ankorna hade talt den i sitt sällskap! Det stackars fula djuret.

Livet blir hart om vintern

Och vintern blev sa kall, sa kall. Ankungen maste simma runt, runt i vattnet för att det inte skulle frysa igen helt och hallet, men varje natt blev halet där den simmade, allt mindre och mindre. Det frös sa det knakade i isen, ankungen maste röra pa benen hela tiden för att vattnet inte skulle frysa. Till slut blev den trött. Den lag alldeles stilla och frös fast i isen. Tidigt pa morgonen kom en bonde och fick syn pa den. Han slog sönder isen med sin träsko och bar hem ankungen till sin fru. Där fick de liv i den. Barnen ville leka med den, men ankungen trodde att de tänkte göra den illa, och i förskräckelsen flög den upp i mjölkbunken sa mjölken skvalpade upp i traget där smöret lag och sedan rakt ner i mjölbingen och sa upp igen, oj vad den sag ut! Och hustrun skrek och slog efter den med eldtangen och barnen sprang om varandra för att fanga den, och de skrattade och de skrek! Tur var det att dörren stod öppen, ut rusade ankungen och iväg mellan buskarna i den nyfallna snön. Där lag den som i dvala. Men det skulle bli alltför sorgligt att berätta om all den nöd och allt det elände som ankungen fick vara med om under den harda vintern.

Jag ser ju ut som dem!

Nu lag den till sist mellan vassruggarna i mossen, och solen började skina sa varmt och lärkorna sjöng. Det var Ijuvlig var. Da lyfte den plötsligt sina vingar. Det brusade starkare än förr i dem, och kraftfullt bar de den bort! Innan den visste ordet av, var den i en stor trädgard där äppleträden stod i blom, syrenerna doftade och hängde ned fran de langa, gröna grenarna mot buktande kanaler! O, sa härligt det var, sa varfriskt! Och just framför honom, ut ur diset, kom tre statliga vita svanar. De spände ut sin fjäderskrud och flöt sa lätt pa vattnet. Ankungen kände igen de präktiga djuren, och ett underligt svarmod kom över honom. »Jag flyger bort till dem, de kungliga faglarna! De hackar ihjäl mig för att jag törs närma mig, jag som är sa ful! den det gör detsamma, hellre dräpas av dem än nypas av änder, hackas av höns, sparkas av hönsapigan och svälta om vintern!» Och han flög ut i vattnet och simmade bort mot de präktiga svanarna. De sag honom och sköt fart mot honom med brusande fjäderskrud. »Döda mig bara!» sade den stackars ankungen och böjde sitt huvud mot vattnet och väntade pa döden. Men vad fick han se i den klara vattenspegeln? Han sag sin egen bild—men det var inte längre en klunsig svartgra fagel, ful och led, den var själv en svan. Vad betyder det att han är född i ankgarden, när man har legat i ett svanägg! Nu kände han sig riktigt glad över all den nöd och motgang han hade fatt vara med om, nu njöt han blott av sin Iycka och av all den sällhet som omgav honom. Och de stora svanarna sam runt honom och smekte honom med näbben. Nagra sma barn kom ner i trädgarden. de kastade ut bröd och sädeskorn i vattnet, och den minste ropade: »Där är en ny!» Och de andra barnen jublade med: »Ja, det har kommit en ny!» Och de klappade i händerna och dansade, de sprang efter far och mor, bröd och kakor kastades i vattnet och alla sade: »Den nya är den vackraste Sa ung, sa statlig!» Och de gamla svanarna bugade för den. Da kände den sig sa blyg, den gömde huvudet i vingen, den visste inte vart den skulle ta vägen! Den var sa överströmmande lycklig, men inte stolt, ett gott hjärta känner ingen stolthet! Den tänkte pa hur förföljd och hanad den hade varit, och nu hörde den alla säga att den var den vackraste av alla vackra faglar. Syrenerna böjde sig ned mot den med sina grenar ända till vattnet, och solen sken sa varmt och gott. Da brusade svanens fjädrar, den smärta halsen böjde sig och den jublade av hela sitt hjärta: 'En sadan lycka drömde jag aldrig om, när jag var den fula ankungen!»

HC Andersen

För manga ar sedan fanns en kejsare som var sa vansinnigt förtjust i vackra nya kläder, att han gav ut alla sina pengar för att bli riktigt fint klädd. Han brydde sig inte om sina soldater, inte om teaterpjäser, inte om lustturer i skogarna, om de inte gav honom en möjlighet att visa sina nya kläder. Han hade en rock för varje timme pa dagen, och liksom det sägs om en kung att han sitter i radet sa sade man om den här: »Kejsaren är i sin garderob! »I den stora stad där han hade sitt slott, gick det lustigt till.

Varje dag kom manga främlingar dit, och en dag kom tva bedragare. De pastod att de var vävare och att de kunde väva det allra vackraste 'tyg man kunde tänka sig. Inte bara färgerna och mönstret var nagot sa enastaende vackra, utan det var ocksa sa att de kläder man sydde av detta tyg hade den förunderliga egenskapen att bli osynliga för varje människa som inte dög för sitt ämbete, eller som var. mer än lovligt dum.

Dom kläderna kan öka min makt!

»Vilka utmärkta kläder!» tänkte kejsaren. »Om jag har dem pa mig sa ser jag ju genast vilka ämbetsmän i mitt land som inte duger, och jag kan skilja de kloka fran de dumma! Ja, det tyget maste genast vävas för min räkning!» Och han gav de tva bedragarna mycket pengar för att de skulle börja väva. Och de satte upp tva vävstolar och latsades arbeta. Men de hade inte en trad i väven! I ett kör krävde de att fa det finaste silke och den bästa guldtrad, men alltsammans gömde de för egen räkning; och sa satt de och latsades väva i de tomma vävstolarna, och det langt in pa nätterna.

'Nu skulle jag gärna vilja veta hur langt de har kommit med tyget», tänkte kejsaren. Men han kände sig litet nervös om hjärtat vid tanken pa att den som var dum eller inte passade för sitt ämbete, den skulle inte kunna se tyget; naturligtvis var han inte orolig för egen del men i alla fall tyckte han att det var bäst att skicka en representant först, för att se hur saker och ting förhöll sig. Alla människor i hela staden visste vilken förunderlig kraft tyget hade, och var och en var nyfiken pa att se hur oduglig eller dum hans granne var.

»Jag skickar min gamle hederlige minister till vävarna!» tänkte kejsaren. »Han ser nog bäst hur det där tyget tar sig ut, för han är en klok människa, och ingen sköter sitt ämbete bättre än han!» Nu gick den gamle duglige ministern in i salen där de tva vävarna satt och arbetade i sina tomma vävstolar. »Bevare mig väl!» tänkte den gamle ministern och spärrade upp ögonen. 'Jag ser ju inget!»Men det sade han inte.

Bäst att halla god min

De tva bedragarna bad honom vara sa god att komma närmare, och de fragade honom om det inte var ett vackert mönster och härliga färger? Sa pekade de pa de tomma vävstolarna, och den stackars gamle ministern fortsatte att spärra upp ögonen, men han kunde inte se nagot eftersom där inget var att se. Herre Gud!» tänkte han. »Skulle jag vara dum? Det har jag da aldrig trott, och det far ingen människa veta! Skulle jag inte duga till mitt ämbete? Nej jag far inte pa villkors vis tala om att jag inte kan se tyget!» »Na, herren säger inget om arbetet?» sade den ene vävaren. Å, det är förtjusande, alldeles underbart!» sade den gamle ministern och kikade genom sina glasögon. »Vilket mönster! Vilka färger! — ja, jag skall framföra till kejsaren att detta arbete faller mig utomordentligt i smaken!» »Det gläder oss, det gläder oss!» sade de tva vävarna. Och nu nämnde de färgernas namn och angav beteckningar för det märkvärdiga mönstret. Den gamle ministern hörde noga pa, sa att han skulle kunna upprepa alltsammans när han kom tillbaka till kejsaren. Och det gjorde han.

Men bedragarna krävde mera pengar, mera silke och guldtrad, det skulle ga at till väven. Alltsammans stoppade de i egen ficka, i väven kom inte en trad, de fortsatte bara som förut att väva i de tomma vävstolarna. Kejsaren sände snart ut en annan duglig ämbetsman för att se hur det gick med. vävandet och om tyget snart var färdigt. Det gick för honom som för den förste, han sag och sag men eftersom det inte fanns nagot annat än de tomma vävstolarna sa kunde han inget se. »Ja, är det inte ett härligt stycke textil!» sade de tva bedragarna, i det de visade och förklarade det vackra mönstret som inte fanns.

»Dum är jag inte», tänkte mannen. »alltsa duger jag inte till mitt goda ämbete! Det var da en överraskning! Men det maste jag dölja!» Och sa gick han pa och prisade tyget som han inte sag och bedyrade vävarna sin fröjd över de sköna färgerna och det stiliga mönstret. »Det är verkligen förtjusande!» sade han till kejsaren.

Rykten gar fort

Alla människor i hela staden talade om det underbara tyget. Nu ville kejsaren själv se det, medan det ännu satt i vävstolarna. Omgiven av en hel skara utvalda män, bland vilka ocksa befann sig de tva gamla dugliga ämbetsmännen, som hade besökt vävarna tidigare, begav han sig till dessa listiga bedragare — som satt och vävde av alla krafter, men utan en trad pa skytteln. »Ja, är det inte magnifikt!» sade de tva dugliga ämbetsmännen. »Behagade Ers majestät se, vilket mönster, vilka färger!» Och sa pekade de pa den tomma vävstolen, ty de trodde att de andra helt säkert kunde se tyget. »Vad är detta!» tänkte kejsaren. »Jag ser ju ingenting! Det är ju förfärligt! Ar jag dum? Duger jag inte till att vara kejsare? Det var den värsta incident som kunde ha pakommit mig!» Och högt sade han: »O, det var utomordentligt vackert! Det har mitt allerhögsta bifall!» Och han nickade belatet och betraktade den tomma vävstolen, ty han kunde ju inte säga att han inget sag.

Hela hans följe sag och sag men ingen fick mera ut av detta än nagon annan, men alla sade som kejsaren: »O, sa vackert!» Och de radde kejsaren att lata sy en dräkt av tyget och ha den pa vid den stora procession som skulle äga rum inom kort. »Det är magnifikt! Bedariskt! Excellent!» lät det fran mun till mun och alla var sa innerligt nöjda och förtjusta. Kejsaren gav bedragarna var sitt riddarkors att hänga i knapphalet, samt titeln Vävjunkare. Hela natten före den dag den stora processionen skulle äga rum, satt bedragarna uppe och hade mer än sexton Ijus tända i kammaren. Folk kunde se att de hade bratt med att fa kejsarens kläder färdiga. De latsades ta tyget fran vävstolarna, de klippte i luften med stora saxar, de sydde med nalar utan trad, och till slut förklarade de: »Nu är kläderna färdiga!»

Visning av de vackra kläderna

Nu kom kejsaren med sina förnämsta kavaljerer. Bedragarna latsades halla upp nagonting i luften och sade: »Ja, här har vi benkläderna! Här är rocken! Här är manteln!» Och sa vidare. »Det är sa lätt som spindelväv! Man skulle tro att man rakt inte hade nagonting pa sig, och det är just själva finessen!» »Visst!» sade alla kavaljererna, men de kunde ingenting se, ty där fanns ingenting. »Vill nu Eders kejserliga majestät allernadigast behaga avta sina kläder»., sade bedragarna, »sa skall vi pataga majestätet de nya, här framför den stora spegeln! » Kejsaren tog av sig alla sina kläder, och bedragarna latsades nu ge honom plagg för plagg av de nya som de skulle ha sytt. Kejsaren vände sig och svängde sig framför spegeln. »Gud sa klädsamt! Vilken passform! ». sade alla närvarande. »Vilket mönster, vilka färger! En oskattbar dräkt!. » De star och väntar därute med tronhimlen som skall bäras över Ers majestät», sade överceremonimästaren.

»,Ja, jag är klar nu», sade kejsaren. »Sitter det inte bra?» och han vände sig än en gang framför spegeln, ty det skulle ju se ut som om han verkligen granskade sin stass. Kammarherrarna som skulle bära släpet, trevade med händerna längs golvet som om de tog upp släpet, och sa gick de och höll i tomma luften eftersom de inte tordes visa att de inget kunde se. Sa gick kejsaren i processionen under den stiliga tronhimlen, och alla människor pa gatan och i fönstren sade: »Kors vad kejsarens nya kläder är makalöst fina! Vilket härligt släp han har pa rocken, och sa välsignat den sitter!» Ingen ville erkänna att han inget sag, ty da hade han ju inte dugt till sitt ämbete eller ocksa hade han varit mycket dum.

Han har ju inga kläder!

Aldrig hade kejsarens kläder gjort sadan Iycka. »Men han har ju ingenting pa sig», sade ett litet barn. »Herre Gud, hör den oskyldigas röst», sade dess far. Och det började viskas fran man till man vad barnet hade sagt. »Men han har ju ingenting pa sig!» ropade till sist hela folkskaran. Det kröp i kejsaren, ty han kände pa sig att de hade rätt. Men han tänkte som sa:»Nu far jag halla god min tills processionen är slut.»Och kammarherrarna gick och bar pa släpet som inte fanns.

Ur Åke Catos 'Spalter'

Spalten och andra sprakvardare har i allt högre grad börjat fa upp ögonen för en annalkande kulturfara:

SMYG-AMERIKANISERINGEN AV SVERIGE!

Den intensiva paverkan som svenska folket utsätts för genom teve, bio och video gör, menar vi, att folk snart inte kan tala riktig svenska längre.

Redan nu säger folk STARTA UPP och ÅKEJ HA EN TREVLIG DAG och i affärerna möts man av expediter som säger KAN JAG HJALPA DIG?

Snart kommer denna typ av hjälpligt försvenskad amerikanska att bli det förhärskande modersmalet i Sverige.

För att visa vad jag menar presenterar SPALTTEATERN idag 'RUT AND KNUT', en liten framtidsvision.

Pjäsen utspelar sig i Sverige ar 1990. Scenen är en helt vanlig lägenhet.

BONG!

(Det ringer pa dörren. Rut gar och öppnar. Där utanför star Knut.)

RUT: Knut! Sa sött av dig att droppa förbi! Lang tid, ingen sedd

KNUT: Jag hade en timma att döda.

RUT: Men sta inte just där. Stig rakt in.

KNUT: (gar in, tittar sig omkring). Trevlig plats du har fatt här.

RUT: Inget slott exakt, men jag tycker om det. (Visar pa en stol). Ha en sits.

KNUT (sätter sig)

RUT: Kan jag bjuda dig en dricka?

KNUT: Ja, jag skulle kunna använda en, för säkert.

RUT: Tar du den rak? Eller pa stenarna?

KNUT: Stenarna. Men gör den en liten en.

RUT: (Räcker honom glaset) Här är du.

KNUT: Tack du.

RUT: Du är välkommen.

KNUT: Ar jag i din väg?

RUT: Inte alls, rör över lite bara. (Sätter sig bredvid honom i soffan.)

KNUT: (höjer glaset) Här är till dig, Rut. (Dricker.)

RUT: (Dricker) Gott att se dig, Knut.

KNUT: Goda gamla Rut! Du tittar exakt densamma flickan som den tiden.

RUT: Naväl, ett antal graa har kanske

KNUT: De passar dig. Rut, du är mer attraktiv än nagonsin

RUT: (Tar sig samman) Allt rätt, Knut, vad är uppe?

KNUT: Jag har blivit tänkande. Det är hart för mig att omtala

RUT: Skjut!

KNUT: Käring, jag är rädd jag har fallit i kärlek med dig.

RUT: Å nej, ge mig inte det!

KNUT: Det bara hände sa, honung.

RUT: Här gar vi igen. Knut, du är nötter!

KNUT: Jag vet, men det är historien av mitt liv. (Omfamnar henne.) Käring, lat oss göra kärlek! Jag vill sova med dig!

RUT: (Skjuter honom ifran sig) Stoppa, Knut. Stoppa för Guds sak!

KNUT: Jag är mentalsjuk omkring dig! Snälla, ge mig en broms!

RUT: Detta är mentalstörning, Knut, och du vet det! Ga ut av mitt liv

KNUT: Men honung, realiserar du inte? Jag kan inte ga pa och leva det här livet utan dig. Du är min destination. Jag vill gifta dig!

RUT: Var resonabel, Knut.

KNUT: Käring, där var en tid da du

RUT: Jag vet, men den är helt gangen nu.

KNUT: Åh, det där var dagarna!

RUT: Knut, jag ber av dig. Ga av min rygg!

KNUT: Menar du att du har gift?

RUT: Jag gifte sista aret. Vi gick till Paris pa honungsmanad.

KNUT: Rut, käring, där finns ännu tid..

RUT: (Reser sig) Knut, ga ut av här! Lämna mig ensam! Vi kan inte ga pa att möta pa det här viset. Jag väntar min man nagon minut. Jag maste koka hans middag och lägga bordet. (Dörren öppnas plötsligt och Allan, Ruts man, kommer in.)

ALLAN: Jag hatar att avbryta er, folk, men vad gar pa här inne?

KNUT: (sträcker fram handen) Jag skulle kanske introducera mig själv. Jag är Knut.

RUT: Knut brukade vara min vän före vi mötte, Allan.

ALLAN: Ge mig inte det där skräpet!

RUT: Allan, käring, tag mitt ord för det!

KNUT: Rut har rätt. Och jag ska bli gaende nu.Tack för drickan, Rut, jag finner min väg ut själv.

ALLAN: (Sträcker fram handen mot Knut) Trevligt mötande dig, Knut.

KNUT: Detsamma till dig, Allan. (Blinkar.) Och tag god vard om Rut, man. Hon är ett helvete av en kvinna!

(Knut ut. Allan och Rut omfamnar varandra.)

(Sluttext: ANDAN.)

Ur Åke Catos 'Spalter'

Det var en gang en löntagare. Varje manad gick han till kassan, och fick ett kuvert. I kuvertet lag stalar. —Tack, sa löntagaren. Han vräkte ner pengarna i planboken och gick sen ut pa stan, glad som en sparv. Han köpte ett par strumpor till sig själv, en bukett dalior till frugan och snus till barnen. Lite satte han in pa bankboken för att ha att resa till Paris för. Det var pa den tiden man reste till Paris och inte till Sri Lanka.

En dag när han kom till kassan sa kassadamen att det blir inga pengar idag. —Vi har infört checklön, sa kassadamen. —Jahapp, sa löntagaren. —När du skall handla skriver du bara ut en check, sa kassadamen. —Jahapp, sa löntagaren. Sa gick han ut pa stan och köpte jeans till barnen och krysantemum till frugan. Krysantemummorna kostade tretton och femtio. —Skriv pa femton, sa blomsterförsäljaren. —Happ, sa löntagaren. Han fick en och femtio tillbaka och tyckte liksom att han hade tjänat en och femtio. För dessa köpte han ett Aftonblad och ett tuggummi, ty det var pa den tiden.

Löntagaren tyckte det var bra med checklön för nu behövde han inte ga till kassan och hämta lönen. Varje manad kom en lapp fran kassan. Där stod hur mycket som hade blivit insatt pa löntagarens lönekonto. Happ, sa han när han läste summan. När han fick lönebeskedet nästa gang gick han ut pa stan för att köpa ett par kalsonger. Han skrev ut en check och lämnade till kalsongmanglaren. —Finns det legg? sa kalsongmanglaren. —Lägg? sa löntagaren. —Legitimation, sa köpmannen. —Du maste ha legg. Det är för att skydda dina pengar. —Happ, sa löntagaren och fixade ett legg.

Nästa gang det var lön lag en liten lapp i kuvertet. Pa den stod att om man skrev ut checkar pa mindre belopp än femti kronor skulle man fa böta en krona. Happ, tänkte löntagaren. Han gick in pa varuhuset för att köpa sig en kulspetspenna. den gick pa tolv och sjuttiofem. —Jag skriver pa femtio, sa han till pennmanglaren. —Högst tjugo, sa denne. —Vadda? sa löntagaren. —Du far inte runda av till mer än närmaste tiotal uppat. —Nähäpp, sa löntagaren. Men da far jag ju böta? —Vi har vara instruktioner, sa köpmannen. Det är för att skydda dina pengar. —Happ, sa löntagaren. han kände sig bestulen pa en spänn. Da gick löntagaren till banken. —Varför maste man skriva ut pa minst femtio spänn? fragade han bankfröken. —Det blir sa mycket besvär för oss med alla dessa smauttag, sa bankfröken. —Happ, sa löntagaren. —Vi har tillräckligt med problem med checklönerna ända, sa bankfröken. —Happ, sa löntagaren och skämdes för att han var till ett sant besvär. Fast a andra sidan, jag har ju inte bett om att fa checklön! Det sista sa han inte, ty han var en snäll och fridsam löntagare. Men han tänkte det. —Ta ut nagra hundringar istället, sa bankfröken, sa slipper du ju allt krangel. —Happ, sa löntagaren och tog ut trehundra kronor. Han vräkte ner sina trehundra i planboken och gick ut pa stan och handlade. det gick som smort. När han skulle köpa nat tog han bara upp planboken och betalade. Ingen krävde legg och man behövde inte sta och fumla med pennan i köerna.

Nagra manader senare fick löntagaren en ny lapp i sitt lönebeskedskuvert. Där stod att han bara fick göra sju uttag per manad och att checkar pa mindre än hundra kronor bestraffades med tva spänn. —Happ, tänkte löntagaren. sen gick han in pa banken och tog ut hela sin lön. —Det är för att skydda mina pengar, sa han till bankfröken. Han satt in trehundra spänn pa kapitalräkningen. Dom skulle han och frugan ha till Sri Lanka. resten av stalarna tryckte han ned i pluskan, sen gick han ut pa stan och köpte en fritidsskjorta till sig själv, en begonia till tanten och snus till barnbarnen. Det är precis som förr i världen, tänkte löntagaren när han med lätta steg och pluskan full av flis tagade hem. Där kan dom sitta med sin jävla checklön, tänkte han. Jahapp, det kan dom.

Ur Åke Catos 'Spalter'

Har ni hört om Grill-Janne? Han var en djävul pa att grilla förstar ni. I hela fritidsomradet var han den störste av alla grillare. Åh, det var en fröjd att se honom hantera spett och galler! Elegant var han ocksa, en riktig grillsprätt minsann, i sina fina mönstrade grillvantar av bästa kläde. Förde sig som en gud bland grannfruarna, glöd saknade han ju heller ej.

Grillklart!

Den här försommarkvällen satt han där i sin närmiljö pa sitt sedvanliga huk och rörde smeksamt i kolen, som just börjat grana av glöd i kanterna. Ja, nu var han i sitt esse, GrillJanne. Hur stolt förde han inte eldgaffeln i svarta högen. Själva kolen tycktes viska hans namn, sjunga hans lov. Hur manga vanliga grillare skulle inte redan nu tanklöst kasta förströdda köttslamsor pa gallret och tro att detta var detta.

Men Grill-Janne var nu ingen vanlig grillare. Nej ser ni, docerade han för de runtikringstaende grannherrarna, man ska vänta tills glöden har kommit ordentligt. Damerna suckade tranande i bakgrunden och manget lystet öga kastades pa hans breda trygga rygg som stod lutad över grillen. 'Ack, jag är den störste', tänkte han. 'Jag är grillkungen, en örn bland sparvarna i dansen runt den glödande grytan, ja en utegrillarnas okrönte Errol Flynn är jag'.

En grillens virtuos

Nicodemus Rutger Balzar von Fredriksson, ty sa var hans namn, ehuru ingen nagonsin skulle komma pa idén att benämna honom nagot annat än Grill-Janne. Höger hand skötte eldrakan, den vänstra lekte lite förstrött bland cotletterna som lago där pa sin träbricka mustigt marinerade och fräckt frestande. han var som en dirigent, en utegrillandets Toscanini inför en stor konsert. Snart skulle han höja eldgaffeln och salunda igangsätta den praktfulla symfonin. Suckande skulle det tacksamma kolet sända sina lätta rökpuffar över himlen, snart skulle doften av den brända grisen fylla hela närmiljön. Med vänster hand placerar han nu - ja, här byter vi för den dramatiska effektens skull tempus - det silverne gallret ovanpa glöden.

Det gar som ett sus genom grannfamiljerna. Nagra reser sig halvvägs ur sina trädgards-Ikeor liksom för att fa en bättre sikt mot det som sker där framme. Herrarna betraktande varandra över de fyllda roséglasen som tycktes vilja säga: Nu! Men ingen säger nagot. En grannfru svimmar och förs diskret för intensivvard. Nu fattar Grill‑Janne grilltangen. En imaginär trumvirvel hörs ej, men far liksom luften i den lilla fritidsgarden att vibrera. Grill-Janne vänder sig till hälften om och fyrar av ett bländvitt leende mot sin publik. Grill‑Janne vänder sig ater mot glöden, nu är hans ansikte allvarligt, spänt. Munnen är fast och beslutsam, han är som en tiger inför sitt sprang, varje liten muskel tycks ligga beredd att utföra sitt värv. Det är dödstyst i närmiljön. Sa svingar Grill‑Janne upp den första grillskivan pa gallret. Ett svagt fräsande fran nasseklumpen, sa blir allt ater tyst, sa tyst att man kan höra villapriserna falla. En ljuvlig doft börjar sprida sig.

Katastrofen

Da hörs plötsligt genom tystnaden ett rop: Det brinner! Fläsket brinner! Grill‑Janne höjer lugnande sin hand utan att vända sig om, men katastrofen är ett faktum. Vilt slar lagorna upp fran kolen och slickar köttet som förskräckt gjuter sitt fett, vilket bara ökar flammornas intensitet. Snart är hela grillen ett flammande inferno. Hostande och med tarfyllda ögon flyr Grill-Janne tillställningen, ilsket kastande spett och vantar at alla tillgängliga hall.

Spott och sperop följer honom pa hans väg. Grannherrarna rusar till med fyllda hinkar och kväver lagorna. Under muntra tillrop fiskas de svarta svinbitarna, som nu knappast gar att skilja fran kolstyckena, upp och under glam och munter glädje förtärs de förkolnade resterna av det en gang sa stolta och högresta djuret. Fetsen blir mycket lyckad, men inne i sin egen närmiljö sitter Grill-Janne med en kastanjebrun grogg och grater som ett barn.

Slut, tänker han. Slut som grillkonung och människa! Nu aterstar bara en utväg. Han tar sina stickor och tändvätska och beger sig med dröjande steg ut i strövomradet.

Ja, det var den onda sagan om Grill-Janne sa som den fortfarande berättas av de medelalders i fritidsomradet.

Ur Åke Catos 'Spalter'

Själen slängde en gammal människokropp framför fötterna pa Var Herre. -Jag vill byta, sa Själen, den här är slutkörd.

-Nu har du tur, sa Var herre och pekade pa en splitterny blank kropp som stod pa ett podium.

-Vad är det för en konstig kropp? sa Själen.

-Det är Homo Sapiens, attitreans modell.

-En människa, sa Själen och sag lite besviken ut.

-Det här är en alldeles ny modell som människofabrikerna tagit fram. Homo Sapiens Futura de Luxe.

-Verkar fräsig, sa Själen. Han tog pa sig brillorna och skärskadade underverket.

-Det vill till, sa Var Herre. Om dom ska kunna konkurrera med jappsarna. Ganska kompakt va? Dom ska va sana nu. Det här är en liten tuff modell. Hard, stryktalig, gjord för att stoppa för alla stötar i ett allt kärvare konkurrensklimat. Var Herre hade läst pa i broschyren.

-Jag är intresserad, sa Själen. Definitivt.

-Vänta sa ska jag akalla en försäljare, sa Var Herre. Han tryckte pa snabben. -Pelle? sa han.

-Hej, sa Pelle, jag heter Pelle. Pelle Sanktemyr.

-Han är intresserad av nya Homon, sa Var Herre, tar du hand om honom?

-Tar du den här i byte? sa Själen och pekade pa sin gamla avlagda kropp.

Pelle gav den en hastig blick. -Inte mycket värde i en gammal trettiofyra. Men jag ska ge dig ett bra pris pa Futuran. -Här ska du se, sa Pelle och ledde fram Själen till den nya modellen. -Vi börjar nerifran, sa han. Tva fötter.

-Jaharu. Och vad är det där?

-Det är tarna.

-Vad ska dom va bra för?

-Ja det är mest som dekor. Manga malar tanaglarna.

-Fötterna verkar rätt platta va?

-Det är avsiktligt. Den här nya människan är gjord för att ligga lagt pa livets ofta feldoserade väg.

-Och det här är pakarna?

-Precis. Langa pakar för snabb acceleration i karriären.

-Fast det beror väl pa utväxlingen ocksa?

-Exakt. Utväxlingen i höftlederna är viktig. Sätet verkar mjukt, sa Själen och kände pa kroppens bak.

-Bra sittfläsk är viktigt, sa Pelle. Om man ska halla sig kvar. Och det här är avgassystemet.

-Den här da? sa Själen och pekade.

-Det är snoppen. En liten fiffig grej om man vill ha släp.

Själen sag undrande ut.

-Ja, ungar alltsa. Arvtagare. Och här, sa Pelle och slog kroppen pa magen, är förgasaren. Känn här, sa han. Iskall. Tack vare ett effektivt kylsystem. Futuran har alltid is i magen. Här är en annan detalj, sa Pelle och höll upp armen. Känn här.

-Oj da, sa Själen. Vassa armbagar.

Pelle pekade pa hjärtat. -Här har du själva motorn. Extra stark för att kunna ga dygnet runt. Och sa är den chefstrimmad. Han pekade pa munnen. Där fyller du pa bränsle. Det är luftintag dessutom. Och signal. Han tryckte pa bröstet.

-Öh, sa Futuran omedelbart.

-Funkar , sa Pelle. Rapp i käften.

-Hur mycket drar en san där?

-Inte farligt sa Pelle. Den gar faktiskt bäst pa mager kost.

-Grogg? Cigaretter?

-Nä nä, det var dom gamla modellerna.

-Och den här bollen? undrade Själen och pekade pa huvudet.

-Det är tanken. Ja datorn alltsa. Hjärnan. Iskall den ocksa. Och här har du lyktorna. Hard blick, som du ser.

-Hur langt gar en san här?

-Tja, en atti-nitti ar. Men vi brukar tillrada byte i fyrtiofemarsaldern. Men ta en provrunda vetja.

Själen hoppade in. -Luktar gott i sana här nya kroppar, sa han.

-Rakvatten, sa Pelle.

Själen fräste iväg. -Det här ska jag ha sa han när han kommit tillbaka.

-Du har just fatt dig själv en ny kropp, sa Pelle som brukade smygtitta pa amerikanska filmer.

Själen stack iväg i sin nya Homo Sapiens Futura de Luxe.

-Den där var inte svar, sa Pelle.

-Nä, sa Var Herre och blaste ut ett rökmoln fran sin jättelika cigarr, dom där själarna gar pa vad skit som helst.